Intervju med The Dahmers

På Humlefestivalen spelar ni tillsammans med artister som inte nått lika långt som er i karriären och där ni blir en eventuell förebild för dom. Hur ställer ni er till det?

   Josef Underdal: Det beror väl på lite hur man definierar ”att komma långt”. Vi har hållt på att spela en längre tid, det är största skillnaden. Ställer man sig på en scen och framför någonting av egen ambition så har man redan där kommit väldigt långt tycker jag.

I rollen som förebild vill jag lyfta fram att du ska musicera i första hand för att du tycker om att musicera och inte för att bli framgångsrik. Jag tror det är viktigt att alltid hålla fast vid den tanken så man inte glömmer bort varför man började. Sedan är det bara att köra på så länge man orkar och tycker det är kul, att göra det så bra man kan och försöka ta bra beslut längs vägen. Då löser sig resten av sig själv förhoppningsvis. 

Vi tycker det ska bli kul att upptäcka ny bra musik på lördag! 

 

Det blir en ung publik på festivalen. Är det en utmaning att spela inför olika åldersgrupper och behöver man anpassa sitt scenframträdande?

   Josef Underdal: Vi kör alltid på det matematiskt omöjliga - 200% utan att ta hänsyn till vem som hamnar i skottlinjen. 😉

 

Roligaste / konstigaste / coolaste spelningen ni gjort?

   Christoffer Karlsson: En av de häftigaste och mest minnesvärda spelningarna för min del var på L'Olympia i Paris när vi spelade som förband till The Hives. Ett legendariskt ställe med lång historia där bland annat Kiss spelade 1976. Det var dessutom första gången jag fick besöka Paris så det var häftigt.

   Josef Underdal: De roligaste spelningarna är de när alla fyra i bandet är nöjda och glada över sin insats samtidigt, det inträffar dock sällan. Konstigaste var i Herrljunga förra sommaren när regnet tvingade oss så långt bak på scenen att vi fick spela i 2D.

Er låt ”Cut me Down” har 1,2 miljoner streams på Spotify. Hur firar man att en egen låt lyssnats på en miljon gånger? 

   Christoffer Karlsson: Med smörgåstårta såklart!

Hur länge har ni spelat ihop och hur bildades bandet?

   Christoffer Karlsson: Vi började spela ihop runt 2012 när de flesta av oss fortfarande bodde i Bromölla. Då höll vi till i ett garage som vi fick låna av en släkting, där vi repade och spelade in vår musik. Innan dess hade vi spelat i andra band och på den vägen kommit i kontakt och lärt känna varandra. 

Vi upptäckte en gemensam kärlek till musik och skräckfilm vilket har blivit ett genomgående tema i bandet och en stor inspirationskälla. Under åren har det skett två medlemsbyten men vi håller ihop och fortsätter att köra på. Nu håller vi till i Kristianstad och en av oss bor i Göteborg.

Förband eller huvudakt, vilket är roligast?

   Josef Underdal: 50/50 helt klart! En förbandsspelning öppnar ju upp för att möta en publik som annars kanske inte dykt upp en kväll där vi är dragplåstret. Huvudaktgig är kul bland annat för att man oftast får längre speltid. Det ger utrymme för lite mer dynamik i setet och låtordningen.

Stor arenaspelning eller liten klubbspelning?

   Christoffer Karlsson: Alla gig är kul! Det viktiga är att publiken får en så bra show som möjligt oavsett vilket ställe vi spelar på.

   Josef Underdal: Klubbgig roligare psykiskt. Arenaspelning roligare fysiskt (mer plats)

Sverigespelning eller utlandet?

   Josef Underdal: Jag är glad för att spela utomlands. Ju färre man känner i publiken desto bättre! 

   Christoffer Karlsson: Det är såklart alltid kul att stå på scen och spela. Men när man lirar utomlands så får man också se världen lite mer, vilket är extra kul. Tidigare i år gjorde vi vår första turné i USA vilket var en stor erfarenhet. 

Vad är bäst med Bromölla? 

   Christoffer Karlsson: Att ni arrangerar detta! Jag vet av egen erfarenhet hur viktigt sånt här är för ungdomar där man får möjlighet att uttrycka sig och upptäcka sin kreativa ådra!